Utan att gå vidare från prolog, är det värt allt besvär?
När man kollar på sprinttävlingar i världscupen brukar jag alltid undra om hur kul det egentligen är att vara en sprintspecialist och en av de som aldrig går vidare från prologen (läs Thobias Fredriksson). Man tränar året runt hur mycket som helst och var tredje vecka under vintern flyger och åker man buss/bil i massor av timmar för att få åka skidor i ungefär tre minuter.
Sen är det över.
Hur kul är det egentligen? Antar att man till en början blir revanschsugen, men efter ett tag måste det vara jävligt trist?
Tre minuter, liksom.
Samma sak måste det vara för de som ramlar. ”Här kommer jag, svinstark, och kommer förmodligen vinna men så hamnar en skida lite snett eller liknande och så är dagen förstörd.”
Det är ju lite skillnad mot långdistansarna som åtminstone får åka ett helt lopp.
Nu är du väl lite orättvis mot Tobbe, han brukar gå vidare från prologen, jag minns knappt att han missat avancemanget någon gång…
Men jag förstår ditt tänkande, hur kul är det egentligen att lägga ner all den tiden för så lite tävlande. Men å andra sidan tar in tex Sanna Kallurs häcklopp många sekunder heller….
Alltså det var inte meningen att racka ner på en viss åkare, mest som ett exempel. Thobbe är skön, jag gillar honom, men jag tror det måste vara väldigt frustrerande.
I Sannas fall så har man ju en till dimension och det är rekord. Att kunna ta världsrekord. Sådant finns ju inte inom skidåkningen. Men visst, det är i kortaste laget! hehe