Bokslut VM
VM är över med ett nytt medaljrekord för Sverige. En liten utvärdering är väl på sin plats.
VM:s drottning: Så jäkla kul att Ebba fick till det i ett mästerskap. Hon har ju rätt länge stått i Fridas mediaskugga. Frida tog touren och då kändes det inte helt fel att Ebba fick till det på VM. Lätt att tycka om henne som idrottsman. Två fall är ju några för mycket. Ser fortfarande rätt skakis ut utför. Hon får slipa lite på det kanske.
VM:s FIS: Femmilen blev alltså 45 km. 10% av stäckningen lyckades man sjabbla bort. Man kan inte kräva samma millimeter som i ett 100 meterslopp men hur tusan kan man dra en sträcka flera kilometer fel. Inte alls omöjligt att resultatet blivit något annat om de fick köra så långt som de tänkt. Veckans stavfel går till FIS och bancheferna.
VM:s McEnroe: Var rätt less på Willes utbrott för nåt år sen när han skyllde på allt och alla. Den här gången pekade han finger åt SVT. Men tycker han ändå hanterar det bättre nu genom att lite senare be om ursäkt och garva åt sin egen dumhet. Hade det varit min son hade jag inte varit jättestolt men va fan vi behöver ju fler profiler. Lättare att ta sånt beteende när man också kan leverera i spåret. Och det gjorde verkligen Wille i årets VM. Betyg = 5.
VM:s Vallabom: Finnarna verkade ha risiga skidor i vissa lopp men så även Sverige. Nu krävs det nästan en katastrofkommission. Förtroendet för Vallachefen verkar vara som bortblåst. Möten hit och dit kan man ha men min känsla är att förtroendet är lika med noll. Stafetterna överskuggade mycket av framgångarna i det här VM:et. Höll nästan på att glömma bort att det gick rätt bra också.
VM:s Sven Nylander: Bättre chanser än så här kommer nog Calle inte att få att ta en medalj. Frågan är om det blir fler mästerskap. Nära på femmilen och risiga skidor i bägge stafetterna. Jag gillar ju verkligen Calle och hade verkligen unnat honom en medalj. Han verkar också blivit nån slags informell ledare i herrlaget vilket är fint att se.
VM:s jobbigaste tanke: Jag saknar konkurrensen från Ryssland. Nära på alla medaljer gick till Sverige och Norge. Det betyder ju såklar inte att jag vill att de ska stå på startlinjen nästa säsong. De kan komma tillbaka när de avslutat sitt krig och backat till alla ursprungliga gränser och betalar återuppbyggnaden av Ukraina. Men torftigt utan en stor nation blir det ändå.
VM:s största idioter. Välbe var ute och vevade att det riktiga VM:et hölls österut med längdstormakten Belarus och Ryssland som deltagare. Bollen höll med och trodde att alla skulle titta på dom och vilja ansluta till diktaturmästerskapen. Kanske ingen dum idé. Samla Iran, Saudi, Ryssland, Belarus och några till så kan de tävla och ha mysigt ihop i bästa OS-1936-stilen. Vilka nötter. Tyvärr är väl ryssarna tillbaka snart hur som helst. Nydopade lär det vara också då Rusada tydligen inte genomför skitmånga test. Grattis Världen!
VM:s mellanmjölk: Viaplay gör det egentligen inte dåligt. Men kommentatorerna ger mig ingen hypad känsla. Samma tonfall även när svenskar går för medaljer. Saknar Blommans passion och glädje nåt jävulskt. För mig är kommentatorerna viktiga, så är det ju såklart inte för alla. Av den anledningen har jag sagt upp Viaplay och kollat gratis på sexan. Reklam varannan minut och vid avgörande skeenden i loppen. Där fick man för att man är snål jävel.
Herrlaget ska ha ett jäkla gott betyg. Tänk att få sen en hel femmil med tre svenskar i tät under lång tid. Fasiken vad kul. Och Ribom åkte hem med tre medaljer, wow. Jonna är ju en av de stora skidåkarna nu, vilken vinnare. Frida är också grym såklart.
En liten känsla som väcktes hos mig är att det verkar vara en jäkla fin stämning i damlaget just nu. Fick en helt ogrundad känsla för nåt år sedan att det verkade vara vissa grupperingar som kanske inte var helt bra. Ebba/Frida-kramarna blir man ju verkligen varm av att se.
Och till sist Linn Svahn. Fantastisk. Kanske skulle hon fått åka stafetten. Otroligt att komma tillbaka och slåss med de bästa. Och hon lär inte vara sämre nästa år.
Tack för den här tiden Planica. Ses vi igen hoppas jag att det blir med fler åskådare längs banorna.
Intervju med Jonna i lokaltidningen:
Sundling talar ut om petningen i stafetten: ”Det hade jag verkligen velat”
Jonna Sundling fick åka hem från VM med två guld på tre lopp.
Jonna Sundling har kommit hem efter två månader på resande fot. Nu berättar hon om känslorna efter stafettpetningen, urladdningen efter gulden och att ingå i en exklusiv klubb.
– Det är klart att jag hade velat åka stafetten, det hade jag verkligen velat, säger Tvärålundsdottern till Sporten.
Jonna Sundling åker hemmed två guld och enännu tydligare plats i historieböckerna än innan. Med sina totalt fyra VM-guld är hon den kvinna i Sverige som tagit flest guld på skid-VM.
– Jag är otroligt glad och stolt över det jag åstadkom i sprint och sprintstafett. Det var mycket jobb som låg bakom. Och att tangera förra VM är otroligt stort för mig, säger Jonna Sundling som även i Oberstdorf 2021 tog guld på både sprint och sprintstafett.
Gulden innebar också att hon tog guld i sitt tredje raka mästerskap och klev in i en mycket exklusiv klubb – från länet är det bara Anja Pärson och Ingemar Stenmark som har lyckats med den bedriften.
– Det är häftigt så klart. Det var inget jag visste om, jag är så att man kör en tävling och så går man vidare oavsett om det är stora tävlingar. Särskilt när det är en säsong med många tävlingar kvar efter mästerskapet. Jag fick veta det på plats i Planica efter tävlingarna och det är jätteroligt. Det är inte många som klarar av det – det tar jag åt mig av, säger 28-åringen.
Jonna Sundling tog, tillsammans med goda vännen Emma Ribom, hem guldet i sprintstafett.
Efter de två urladdningarna som gulden innebar kom ett litet bakslag på fristilsloppet över 10 kilometer. Där blev det bara en 21:a plats för Jonna Sundling som var tydligt besviken efter målgång.
– Jag var ganska utpumpad och matt efter de där otroligt bra tävlingarna innan. Jag var ganska besviken efter den tian och kände att det är inte här jag vill vara. Men det hade varit mycket intryck och mycket energi som gått åt och jag kanske inte hade fått rätt återhämtning. Men jag gör det jag kan den dagen och hade inte kunnat göra något annorlunda, säger hon.
Inför stafetten blev det sedan rubriker långt utanför Sveriges gränser när det blev officiellt att den dubbla världsmästarinnan Jonna Sundling inte skulle få åka. Själv blev hon aldrig tillfrågad om att åka.
– Det var ett beslut som ledningen tog utifrån dagarna där och hur alla åkarna gått, säger den dubbla världsmästarinnan.
Hur upplevde du petningen?
– Det är klart att jag hade velat åka stafetten, det hade jag verkligen velat. Men vi har ett otroligt starkt damlag, det har aldrig aldrig starkare. Det är svårt att ta ut ett lag inför lagsprint och stafett, men den här gången föll det inte på mig utan jag fick stå på sidan av med Linn (Svahn) och titta på stafetten.
Hur kändes det när du fick veta att du inte skulle få åka?
– Alla vill åka stafetten så det är klart att det är tråkigt, speciellt när man känner att man hade kunnat hantera en sådan där sträcka.
Är du besviken på landslagsledningen?
– I stort sett är jag väldigt glad över mitt VM. Det blev ändå två guld. Det hade kanske kunnat bli fler medaljer, men nu blev det inte så.
Hon valde sedan självmant att stå över tremilen för att i stället börja ladda för de kommande världscuptävlingarna. Hon väljer att hoppa över femmilen i Holmenkollen på söndag utan satsar i stället på sprinttävlingen i Drammen om en vecka. Därefter väntar en världscuphelg i Falun, en sprinttävling i Tallinn och sedan den avslutande världscuphelgen i Lahti. Säsongen avslutas sedan med SM i Kalix där teamsprint och tremil i fristil ska avgöras.
– Det är bara att gasa på, det är intensivt framöver. Sedan är det SM-tävlingar i Kalix jag kommer åka så det blir jättekul, säger Sundling.
Hon kan titta tillbaka på ett VM med rejäla toppar, men också stora besvikelser.
– Det har varit ett mästerskap med högt och lågt verkligen. Jag tar med mig erfarenhet från både toppar och dalar när jag inte får gå som jag vill i 10 km och när jag inte får åka stafetten. Det är mycket att ta med sig trots att det var väldigt tungt där och då, säger Jonna Sundling.
Hon blev välkomnad hem till Östersund på bästa sätt efter två månader på resande fot.
– Det var härligt att komma hem och mötas av en energisk liten hund, säger hon och skrattar.
– Det har varit skönt att komma hem och landa litegrann. Det har varit intensivt på slutet så det har verkligen varit välbehövligt.
Udo: Intressant. Jonna hade alltså inte blivit sjuk, hon var inte heller så sliten att hon självmant avstod stafetten utan hon ville verkligen åka. Gör ju avvägningarna landslagsledningen gör ännu märkligare.
En naturlig följd när fingertoppskänsla sitter på fel händer . Obegripligt !! Dessutom alla dessa ledare från när och fjärran . Gör de någonting annat än kostar pengar. Städa trappan uppifrån .
Martin: Bra utvärdering, tummen upp!
Udo: Tack för att du la in texten så att vi fick mera info. Framstår som obegripligt att Jonna inte ens blev tillfrågad när hon nu ville åka stafetten. Var det ingen i ledningen som tog hänsyn till, ställde frågan eller ens tänkte på att Jonnas prestation på 10 km kanske var påverkad av för mycket runt om henne efter de två VM-gulden som tog energi?
Under stafetten, som den utvecklade sig, var det inte roligt att se Flugan och Fink gå från Frida och samtidigt veta att det var Maja på sista. Hade mycket hellre sett Jonna i jaktläge där istället. Tror att Jonna hade tagit Carl åtminstone och kanske, men mindre troligt, även Kalvå då avstånden inte var så stora vid sista växlingen men det får vi aldrig veta nu.
Syns ikke landslagsledelsen gjorde noen stor tabbe, etter resultatene Jonna viste på 10 km f. Syns det var litt overraskende, når man husker hennes distanseløp, både fra Beijing og Holmenkollen siste sesong. Men alle løperne kan ha en dag, der dagsform ikke er på topp.
Ja .. sett bort i fra Klæbo da, som gikk alle 6 løp, med 3 gull, 2 sølv og en 4 plass på 10 km f, der han var under 1 sek, fra en bronsemedalje ..
Ja,man ju bara föreställa stressen hos Frida ”nu måste jag ordna 20 sekunder på Ingvild för att Maja skall klara guldet” Vem i ärlighetens namn tror att Frida skulle klara en sådan uppgift. Därav allt snack om dåliga skidor osv..
Allt ansvar ligger hos skidledningen . Halvsanningar och rena lögner kommunicerade de när Jonna Sundling petades.
Värt att notera är att även om Frida Karlsson saknar guld så har hon nu följande resultat efter de 9 distanslopp hon kört på VM: 5-2-3-2-2-3-2-2-3
Intressant intervju med Jonna som gör petningen av henne i stafetten väldigt märklig. Jag var nästan övertygad om att hon åtminstone till viss del varit med på petningen själv – att hon kanske haft vissa frågetecken om sjukdom eller något annat som inte var helt bra. Lederna antydde åtminstone något sådant när de motiverade sin uttagning. Det hade kanske blivit svårt att ta Norge i alla fall – om vi antar att Ebbas fall och Fridas dåliga skidor sänkt oss ändå – för att göra jämförelsen rättvis – men märkligt uttagning ändå – som sagt. Även utan fjolårets superform på distans så är Jonna ett mer tryggt och stabilt val än Maja på 5 km. Det känns lite som om lagledningen ville kompensera Maja för att hon petades på sprintstafetten, vilket – om det är en riktig tolkning – vore väldigt oprofessionellt
Individuella mästerskapsmedaljer svenska damer till och med Planica 2023:
01. 3-4-3 KALLA, Charlotte
02. 3-0-0 SUNDLING, Jonna
03. 2-0-3 ANDERSSON, Ebba
04. 2-0-1 GUSTAFSSON, Toini
05. 1-2-1 NILSSON, Stina
06. 1-1-0 WESTIN ÖSTLUND, Marie-Helene ”Billan”
07. 1-0-0 ÖHRSTIG, Emelie
08. 0-5-3 KARLSSON, Frida
09. 0-1-1 DAHLQVIST, Maja
10. 0-1-0 HAAG, Anna
10. 0-1-0 INGEMARSDOTTER, Ida
10. 0-1-0 ANDERSSON, Lina
10. 0-1-0 RIBOM, Emma
14. 0-0-1 ORDINA, Antonina
14. 0-0-1 EDSTRÖM, Sonja
Stafettmedaljer svenska damer till och med Planica 2023:
01. 3-8-1 KALLA, Charlotte
02. 2-5-1 NILSSON, Stina
03. 2-4-1 INGEMARSDOTTER, Ida
04. 2-1-2 DAHLQVIST, Maja
05. 2-1-1 SUNDLING, Jonna
06. 1-5-1 HAAG, Anna
07. 1-3-1 STRANDBERG, Britt
08. 1-2-2 ANDERSSON, Ebba
09. 1-1-1 ANDERSSON, Lina
10. 1-1-0 WIKÉN, Emma
10. 1-1-0 DAHLBERG OLSSON, Anna
12. 1-0-3 EDSTRÖM, Sonja
13. 1-0-2 KARLSSON, Frida
13. 1-0-2 JOHANSSON, Irma
15. 1-0-1 RIBOM, Emma
16. 0-3-1 GUSTAFSSON, Toini
16. 0-3-1 MARTINSSON, Barbro
18. 0-1-1 JOHANSSON NORGREN, Britta
19. 0-1-0 BLECKUR, Sofia
19. 0-1-0 RYDQVIST, Maria
21. 0-0-2 NORDBERG, Märta
21. 0-0-2 ERIKSSON, Anna-Lisa
21. 0-0-2 WESTIN ÖSTLUND, Marie-Helene ”Billan”
24. 0-0-1 WALLIN FORSBERG, Magdalena
24. 0-0-1 LAMBERG-SKOG, Karin
24. 0-0-1 DAHLMAN, Annika
24. 0-0-1 FRITHIOFF, Anna
24. 0-0-1 FANQVIST, Anette
24. 0-0-1 ORDINA, Antonina
Alla medaljer svenska damer till och med Planica 2023:
01. 6-12-4 KALLA, Charlotte
02. 5-1-1 SUNDLING, Jonna
03. 3-7-2 NILSSON, Stina
04. 3-2-5 ANDERSSON, Ebba
05. 2-5-1 INGEMARSDOTTER, Ida
06. 2-3-2 GUSTAFSSON, Toini
07. 2-2-3 DAHLQVIST, Maja
08. 1-6-1 HAAG, Anna
09. 1-5-5 KARLSSON, Frida
10. 1-3-1 STRANDBERG, Britt
11. 1-2-1 ANDERSSON, Lina
12. 1-1-2 WESTIN ÖSTLUND, Marie-Helene ”Billan”
13. 1-1-1 RIBOM, Emma
14. 1-1-0 DAHLBERG OLSSON, Anna
14. 1-1-0 WIKÉN, Emma
16. 1-0-4 EDSTRÖM, Sonja
17. 1-0-2 JOHANSSON, Irma
18. 1-0-0 ÖHRSTIG, Emelie
19. 0-3-1 MARTINSSON, Barbro
20. 0-1-1 JOHANSSON NORGREN, Britta
21. 0-1-0 BLECKUR, Sofia
21. 0-1-0 RYDQVIST, Maria
23. 0-0-2 NORDBERG, Märta
23. 0-0-2 ERIKSSON, Anna-Lisa
23. 0-0-2 ORDINA, Antonina
26. 0-0-1 WALLIN FORSBERG, Magdalena
26. 0-0-1 LAMBERG-SKOG, Karin
26. 0-0-1 DAHLMAN, Annika
26. 0-0-1 FRITHIOFF, Anna
26. 0-0-1 FANQVIST, Anette
Fotnot: Emelie Öhrstig som tog VM-guld i sprinten 2005 i Oberstdorf är den ende av de 30 på listan som inte har någon stafettmedalj.
Tänk alltså, ett mästerskap med samma medaljutdelning som i Planica för Ebba Andersson och hon är störst någonsin i Sverige. Det är inte dåligt för en ständig förlorare! (Räknar inte sprintmedaljer, dom kan aldrig räknas lika högt).
Pelle… Får inte ihop ditt resonemang. Å ena sidan menar du att landslagsledningen inte gjorde nåt misstag med att peta Sundling eftersom hon åkte svagt på 10 fritt. Å andra sidan skriver att alla kan ha en dålig dag. Och i sånt fall är det väl konstigt att ledningen stirrade sig blinda på just det loppet?
Jag tycker det är ett märkligt uttagningsförfarande att i princip låta allt stå öppet till dagen före stafetten. För då finns risken att man tar beslut baserade på dns sista upplevelsen och missar helhetsbilden. Det är också en risk att att sprintåkare kommer stå över distanslopp på mästerskapen, eftersom det kan försämra deras chanser att åka stafett.
Till Jörgens fina statistik kan kompletteras att Frida nu är den svensk med flest individuella vm-medaljer på både herr- och damsidan, 8 st.
Många funderingar angående Jonnas VM, de flesta verkar tycka att det ligger en ”hund begraven” i uttagningarna, jag tror att ledningen jättegärna vill ha Maja och Linn med i nästa års landslagstrupp och man kan till och med offra ett bättre lag för att nå det syftet.
Manne
Ja, det er en del faktorer som ledelsen må ta hensyn til. Som i dette tilfelle, var Jonna sliten etter 3 løp, eller var det dagsformen som var årsak svikten? Dertil viste Maja både kapasitet og overraskende utholdenhet på 10 km f, som jeg tror ble helt avgjørende for uttaket.
Manne
Men skal man lykkes i en stafett, må alle løperne ha en god dag … at en løper svikter er ofte avgjørende for resultatet, som eks, under OL-stafetten i Beijing siste sesong, og VM-stafetten nå, så viser historien at det var Frida, kanskje, som mistet de nødvendige sekunder for svenskenes stafettseier.
Mycket ältande om Jonna och stafetten. En del kommentarer är ju nästan som konspirationsteorier. Jag tror inte ett ögonblick att hon inte fick åka stafetten för att ledningen vill ha med Maja och Linn i landslaget igen. Inte heller för att Maja skulle kompenseras för att hon inte fick åka teamsprinten. Så går det bara inte till. Fakta var ju att Jonna var 50 sek efter Kalvå på 10 km och nu tror en del att hon mirakulöst skulle ha kört ikapp Kalvå i stafetten. Hon var nästan en halvminut efter Maja och också klart efter Carl som ju åkte Tysklands sista sträcka. De som tog ut laget måste ju se hur fräscha åkarna är och vad de just presterat. Ska man ta ut en åkare vars krafter tog slut i loppet innan eller en åkare som presterade bra och inte verkade vara sliten. Svaret borde vara givet.
Största problemet i stafetten var att skidorna var för dåliga inte att Jonna petades. Emma och Ebba är visserligen bra stallåkare men kan inte förväntas staka ifrån motståndet när de har dåligt fäste.
Fridas skidor hade dessvärre slipats fel. Maja stod för en fin insats på stafetten men borde inte åkt sista sträckan.
Att Jonna självmant står över tremilen visar att hon inte tyckte formen var så bra.
Oavsett blir det problematiskt när dessa utbrytningar ur laget uppstår och Byström har gett ett väldigt ängsligt intryck. Jag tror inte uttagningen är gjord för att visa att de tävlar på lika vilkor om platserna men det kan lätt uppfattas så. Viktigt inför nästa år är att man får till ett upplägg som alla är med på. Spekulationerna om att det är personliga skäl som ligger bakom har ju visat sig fel utan tvärtom har ju sammanhållningen i damlaget varit stark mellan åkarna. Den självklara lösningen borde vara att erbjuda avhopparna samma upplägg de haft i år men att det sker i landslagets regi.
Blir inte ett dugg förvånad om Ebba Andersson hoppar av landslaget och startar eget med sin far nästa säsong. Nya stora sponsorer står säkert i kö efter hennes remarkabla VM så ekonomiskt klarar hon en egen satsning galant.
Sponsorerna står såklart i kö till Ebba men jag hoppas hon fortsätter i landslaget men det ska givetvis vara på hennes vilkor. Förhoppningsvis har förbundet fattat galoppen nu och ser till att åkarna får upplägg med de egna tränarna.
De riktigt tragiska vore dock om man lyssnar på de nuvarande avhopparna och erbjuder dem en lösning men glömmer att göra Ebba nöjd.
LarsW… Kolla på Tour de ski, där kan någon ha en jättedålig dag ena dagen, för att sen åka bra i nästa. Så blir det lätt när man kör många lopp tätt. Jonna hade visat bra form under mästerskapet, så det fanns ingen anledning att utgå från att hon plötsligt förlorat den.
Emma visade också med sin svaga tremil, några dagar efter att ha gjort den mest övertygade stafettsträckan av svenskorna, att man kan ha en dålig dag utan att nödvändigtvis vara ur form. Majas insats på stafetten var som förväntat (bättre än på OS men inte i paritet med 10 km-loppet där hon var före Carl och Pärmäkoski). Det hade säkerligen ställts högre krav på Jonna. Om Jonna säger att hon var matt och utpumpad och kanske inte helt återhämtad till tian men kände att hon kunde hantera 5 km två dagar senare så har jag svårt att se att det hade gått sämre med henne i laget. Möjligen bättre. Sen tänker jag att Maja, liksom Emma och Ebba, presterade på toppen av sin förmåga under större delen av mästerskapet, medan Jonna, Frida och Linn har en nivå till.
Skulle gissa att Maja också hade lite sämre skidor på stafetten även om det var lite svårare att se.
Hade Jonna stått över 10 fritt, hade hon högst troligt fått åka stafetten. Det är problematiskt med uttagningar där det kan ligga en i fatet att åka ett lopp.
Manne: Hade Emma stått över 10 km i OS förra året hade hon troligt fått åka stafetten så ett litet mönster även om jag aldrig trodde dom skulle peta Jonna.
jag tror ledingen inte vågade klarade av att hålla Maja utanför en gång till hon var ju rätt missnöjd när hon inte fick åka temsprinten tolkade jag i en intervju
Bra bokslut Martin.
Jag tillhör de som alltid i slutet av ett mästerskap tänker/drömmer om vad som kan bli. Sedan blir det ju inte alltid som man trott eller hoppats på. Elofsson skulle ju dominera 2001-2007 enligt mina analyser 2001. Det enda hotet var ju den den där Björndalen.
Tillbaka till 2023. Om vi tänker 2 år framåt. Rent statistiskt är det flera av de bästa som troligen ska vara marginellt sämre iaf inte bättre till VM 2025. Ser man på statistiken är det sällan någon håller sig på högsta internationella nivå i mer än 10 år och det är sällan att någon blir mycket bättre de sista fyra åren:
Svenska laget: Ebba, Jonna, Maja, Anna kan troligen behålla dagens nivå, men inte så sannolikt att de ska bli mycket bättre.
Frida, Linn, Moa, Emma Johanna ha stort potential att förbättra sin grundkapacitet (Frida och Linn fick ju inte ens ut det som deras kropp hade i detta mästerskapet)
Ingen i svenska landslaget är i en fas i sin karriär att de rent statistiskt ska vara på väg nedåt i karriären.
Om vi jämför med de värsta konkurrenterna (tar med tre ryska namn eftersom vi ej vet om de är med 2025):
Samma nivå: TU Weng, Faendrich, Joensuu, LU Weng, Flugstad-Östberg, Carl, Slind, Kalvaa, Claudel, Neprayeva, Stupak
Potentiellt högre nivå: Skistad, Hennig (inte så ung, men ändå), Laukli, Franchi, Fink, Swiburl, Stepanova, Fosselsholm.
Lite lägre nivå: H Weng, Niskanen, Diggins (mycket osäker på henne kan mycket väl vara samma nivå), Brennan, Kyllonen, Pärmakoski (lägger troligen av), Stadlober, Ishida (ingen är väl livrädd för henne, men förtjänar att vara med),
Min känsla är att ser vi sammantaget på hur utveckling bör bli enligt statistiken så ser det väldigt bra ut för Sverige. De största hoten i år Niskanen och Diggins är iaf inte på väg uppåt och det finns inte många unga lovande åkare från andra länder motsvarande en ung Kläbo, Northug, Elofsson. Däremot så är jag lite orolig för att norska laget steg för steg ska prestera bättre och de kommer ju vara väldigt motiverade inför hemma-VM med bra vallade skidor. Norska laget har ju också de två största talangerna som inte blommat ut (Skistad och Fosselsholm) som lyser (tar dessa två ett steg till de giftiga Trondheim).
Nu hade vi ett bra mästerskap med undantag för stafetten, men mycket vill ha mer. 2025, 2026, 2027 kan mycket väl bli den bästa perioden vi kommer uppleva för svensk damskidåkning.
Emma Ribom var den enda som gjorde en någotsånär perfekt stafettsträcka. Ändå är hon inte startåkare i min drömuppställning. Det är Linn Svahn.
I år var det för tidigt att ta ut Svahn, men framåt ser jag henne självklar där.
Klassisk stil, gemensam start. Få i världen är bättre än Linn Svahn. Det visade hon också på 3-milen, och hon har ett par segrar i VC-lopp på 10 kilometer med de förutsättningarna.
Linn Svahn – Ebba Andersson – Frida Karlsson – Jonna Sundling
Det är bästa laget. Nästa mästerskap skall stafetten ”hem” till Sverige. Inget rättvisetjafs. Bästa lag skall åka.
Naturligtvis kan sjukdom eller formsvackor ändra, men det borde vara grunduppställningen.
Jag ser fram emot en mästerskapsfri säsong.
Der som gör att jag älskar denna sport.l är prestationerna och dramaturgin.
Några av de bästa loppen jag sett har inte varit under mästerskap..
Medaljer och nationskamper är en krydda, inte mer
Ernström… Intressant. Jag tycker det är sällan man ser några direkt minnesvärda vc-lopp nu för tiden, undantaget Holmenkollen. Kan du nämna några särskilt sevärda vc-lopp du sett dom senaste åren? Les Rosses tycker jag var rätt bra. Fina banor och härlig inramning. Sen krävs förstås goda svenskresultat för att det ska bli riktigt minnesvärt, vilket det blev. Jag ställer inte min fråga för att provocera, utan för att jag är genuint nyfiken vilka lopp du tänker på.
Jag tycker vc-tävlingarna har förlorat mycket av den prestige och tradition dom en gång hade. Visst är det fortsatt prestigefyllt att vinna en vc-tävling. Men utöver Holmenkollen är det väl ingen tävling som har nån extra status att vinna och tradition som folk känner till. Men FIS har över huvud taget inte prioriterat traditionens betydelse när man genomfört alla ändringar. Dessutom är det inflationen i vc-tävlingar nu, så det är rätt ovanligt att åkare formtoppar sig till speciella vc-lopp. Det är mer som en lång pågående serie, vilket jag tycker är trist. Ibland kan jag nästan tycka det är roligare att följa nationella tävlingar och se vad som händer på nivån under.
Jag brukar se fram mot de mästerskapsfria säsongerna men när de väl infaller så är det något som saknas. Det är en nerv som saknas som kommer med mästerskapsuttagningar och sedan själva mästerskapet.
Post-VM börjar beskeden om vilka som lägger av efter säsongen trilla in, tyske Jonas Dobler och Romain Furger (SUI) verkar vara först ut på herrsidan. Enligt franska NordicMag.
VM-ligan
Med sina två individuella guld plus stafettguldet delar Krüger VM-tronen med Ebba enligt mitt system. På damsidan utmärkte sig tre åkare med individuella guld, i Oberstdorf var det två (Johaug och Jonna). Om kungatiteln var kampen hård. Man kan argumentera för Klæbo såsom mest allround och med flest medaljer medan Peter Jihde utnämnde Golberg till VM-kung då han vann kungadistansen. Jag har inte gjort någon sådan bedömning utan i första hand låtit individuella segrar (inom parentes) avgöra vid lika antal guld totalt, i andra hand silver och brons. Kuriosa: guldkvot (%) och medaljer i VM 2021 (inom parentes). Med reservation för eventuella räknefel ger det följande slutställning:
Herrar
Krüger (Nor) 3-0-0 (2), 100% (0-2-1)
Klæbo (Nor) 3-2-0 (1), 50% (3-0-0)
Golberg (Nor) 3-1-0 (1), 60% (1-0-0)
Holund (Nor) 1-0-1 (0), 50% (2-0-1)
———————————————
Svenska medaljörer: Wille 0-0-1 (0-0-0)
Utomnordisk medaljör individuellt: Chappaz (Fra) 0-0-1 (-)
Hedersomnämnanden: Calle med resultatraden 5, 6, 5, 6, 4 (i en sagolikare värld hade han avslutat VM med ett femmilsbrons) och Valnes (kvalsnabbast i sprinten, föll i semin och sen var VM över – det är inte lätt att vara norrbagge).
Damer
Ebba (Sve) 2-0-2 (2), 50% (0-0-2)
Jonna (Sve) 2-0-0 (1), 67% (2-0-0)
Diggins (USA) 1-0-1 (1), 25% (0-0-0)
Kalvå (Nor) 1-2-0 (0), 20% (0-0-0)
Emma (Sve) 1-1-1 (0), 25% (0-0-0)
TUW (Nor) 1-1-0 (0), 20% (1-0-0)
Slind (Nor) 1-0-1 (0), 33% (-)
Östberg (Nor) 1-0-0 (0), 25% (-)
———————————————-
Övriga svenska medaljörer:
Frida 0-2-2 (0-2-1)
Maja 0-0-2 (1-0-0)
Hedersomnämnanden: Linn Svahns återkomst (två fjärdeplatser med mersmak), outtröttliga Masako Ishida (tolva på tremilen, 42-år gammal, i sitt 16:e stora mästerskap; som bäst individuellt en femteplats på OS-tremilen i Whistler 2010 före Kalla och Johaug, även en fjärdeplats före Norge på sprintstafett i VM i Liberec 2009) och lika outtröttliga Jaqueline Mourao (47-åriga brasilianskan vann kvalloppet i sitt 16:e stora mästerskap inkl. tre sommar-OS; som bäst individuellt 45:a i Lahtis VM-tremil 2017).
Mina tre starkaste upplevelser från Planica: Ebbas första individuella mästerskapsguld var förstås efterlängtade, men de ögonblick som gjorde outplånliga intryck på mig var när de fyra svenskorna lämnar norskorna bakom sig i sprintfinalen, Jonnas dödsstöt i sprintstafetten och Östbergs stafettseglats. Lika delar lycka och besvikelse, som vanligt.
Skidåkning handlar nog om äran till en del, men också om åkarna som varumärken och om sponsorintäkter., och naturligtvis prispengar. Åkarna har olika sätt, men är naturligtvis sin egen marknadsdirektör. För vissa funkar det att vara vresig mest hela tiden, och i slutet av loppet arg att man blev uttagen. Andra ger fingret som bästa marknadstrick. De flesta kämpar nog ändå för att faktiskt bli uttagen, vilket kanske gynnar varumärket bäst nästan oberoende av resultat. Handlar det om ett lag kan man i bästa fall surfa med på en i övrigt bra laginsats.
Ledarnas arbete med laguttagning har troligen försvårats av varumärkessorterandet, och att inte bara ha kontakt med de aktiva, utan också samma personer i egenskap av varumärkets marknadschef.
Jag tycker årets bästa vc-tävling var den där masstarten i Norge där Frida slog Tiril Weng i spurten. Mycket spännande med dramaturgi där Frida blir inhämtad men ändå vinner till slut. Masstarten där Frida åkte ifrån Ebba var inte så tokig den heller.
Från vm har jag mest återsett sprinten och sprintstafetten, som blev sevärda. Dock, och det beror väl på efterhandsinformation man har fått, men det är nästan jobbigt att se Jonnas slutvarv i sprintstafetten! Ja, hon vinner varje gång! – men nu tycker jag mig se hur hennes skidor är som fastlimmade i snön medan Tirils åkning har ett mycket bättre flyt.. Som hon själv sa, hon var rätt frustrerad innan det där sista avgörande rycket..
Årets häftigaste upplevelse i VM var när Ebba tände grillen på 3-milen. Det blir inte mindre häftigt när Ebba efter loppet säger följande; ”Planen var att höja farten ute i långbacken på varv nummer två. Men jag var kanske inte beredd på att jag skulle få en lucka så tidigt som jag fick. När jag väl fick det utan att riktigt tryckt på gasen då var det bara att fortsätta med fullt fokus framåt.” Hur mycket fortare hade hon kunnat åka? Det får vi aldrig veta…
Manne:
relevant fråga..
Mina varmaste VC lopp ligger lite bakåt i tiden förståss.
– 30 km fritt i Davos när Northug vann genom att lägga upp loppet helt annorlunda än övriga
-30 km masstart i Nove Maestro duellen mellan Cologna och Olsson
-Cortina-Toblach året då Hellner blev 2:a
-SM 15 klassiskt (2017?) då Emil Jönsson vann
Går vi längre tillbaka så är det väl Södergrens 2 magnifika segrar i Kollen, -så olika men lika häftigt att se
Min poäng är att jag tycker att det ensidiga mästerskapsfokuset tar ljuset från charmen med att följa en åkare som kämpar ensam i skogen mot klockan och sin egen kropp,.- dramturgin är ju den samma oavsett status på loppet
Dessutom är det säkert svårare att komma på pallen i en nationell norsk tävling på herrsidan än i ett VM lopp så det finns många dimensioner
Den tilbakastående
Ja, Ebba må ha forbedret seg kraftig de 2 siste årene, og ikke minst det siste året. For under OL for 1 år siden ble hun slått av Johaug med 2,40 min. på 3-mila. Og for 2 år siden under VM, med siffrene, 2,36 min.
Så fasiten tilsier en tilnærmet ”revolusjon” i forbedring, som ingen idrettsutøver har opplevd på så kort tid tidligere.
Et annet spørsmål man kan stille, er kanskje om konkurransen har ”sunket” litt, etter at Johaug pensjonerte seg?
Pelle
Det är nog en bit upp till Johaugs nivå såklart, Men det skall bli spännande när dom möts i på Granåsen om 2 år!
Pelle… Johaug själv gjorde ett liknande lyft mellan 2010 och 2011. 1,5 minuter efter Björgen i Vancouver, 45 sekunder före i Oslo. Ganska jämförbart faktiskt. Två stora talanger som stått och stampat i några år och t.o.m. gått bakåt säsongen innan, som sen får det stora lyftet. Det är ju ganska vanligt att det kommer en ”ketchupeffekt” då man tar stora kliv på en gång, men det betyder ju inte att det är nåt revolutionerande som hänt sista året. Snarare att bitarna fallit på plats. Med det sagt har Ebba nog en bit kvar till Johaugs bästa nivå.
Manne
Litt Historikk
Tja … Denne ”ketchupeffekten” har slått til flere ganger for Therese da. Første gang var under NM 2007, (18 år) der hun vant 3-mila, og slo Bjørgen med 50 sek. Og tidligere på vinteren, 3 plass på 3-mila under VM i Sapporo.
Under NM 2008, året etter, der det 56 km lange Reinfjellrennet inngikk som lengste distanse, der hun hun vant med 8 min. foran sølvvinneren.
Men for all del, Ebba er ikke langt fra Therese´s nivå, det var hennes pappa og trener inne på også. Og hun har fortsatt mange år på seg til og bli den uslåelig på alle distanseløp i fremtiden.
Pelle… Jo. Men så har det ju varit för Ebba också. Hon var en extremt lovande junior. Sen tog hon ett jättekliv till 2019., då hon blev stationär på vc-pallen. Sen har hon blivit extremt stabil och byggt upp styrka utan att riktigt höja toppnivån. Förra säsongen hade hon en sämre säsong. Men i år har hon fått ihop styrka och teknik med den extrema kapacitet hon haft länge och då har hon tagit ett stort kliv.
Det jag reagerade på var att du skrev att Ebbas kliv den här säsongen var nåt ingen idrottsutövare upplevt tidigare och det håller jag inte med om. Johaug och många andra har tagit stora kliv från en säsong till en annan( t.ex Kalvå) så jag tycker inte det är nåt konstigt med Ebbas lyft.
Men hon är inte på Johaugs högsta nivå än. Jämför man bästa segermariginaler får manven fingervisning. Och till Therese är det en bit kvar.
Ebba blev tydligt VM-drottning, och hon har haft en räcka tävlingar i VC också på slutet med segrar. För bara 3 månader sedan hade många vunnit fler distanslopp i WC än Ebba Andersson. Bland annat Linn Svahn.
Ebba har radat upp andra och tredjeplatser däremot, i flera år. En av anledningarna heter Johaug.
Jag ser det inte lika självklart att detta skall bestå.
På färska FIS-listan efter VM är det:
1. Ebba Andersson
2. Jessie Diggins
3. Frida Karlsson
4 Kerttu Niskanen
5. Katharina Hennig
6. Anne Kjersti Kalvå
På Fis lista från januari var Frida Karlsson före Ebba. Distanscupen i år leder Kerttu Niskanen före Diggins. Frida trea, Ebba fyra.
Det är nog just Frida som är Ebbas största hot om att långsiktigt knipa förstaplatsen bland distansåkare. Frida kanske hade en 80-procentig form i VM. Det räcker inte långt. Däremot leder Frida överlägset när det gäller att samla prispengar under året, utifrån FIS lista. Där är Ebba på fjärde plats.
Jag tror Frida har väl så stor chans att bli den dominerande kvinnliga åkaren framåt. Mest beror det på henne själv om det lyckas.
Frida lär nog se till att inte Ebba blir någon oslagbar åkare som vinner alla tävlingar, på samma sätt som vi hade Johaug och Björgen som kunde turas om att vinna..
Den tillbakastående: Ja, det är sant att man blir lite nyfiken på hur det hade sett ut om Ebba känt att hon behövde gå all in för en fartökning i det där loppet. Det var ju nästan synd att ingen tvingade henne till det!
Ja, vi får hoppas att Frida också kan ta ett steg till och lyckas utmana Ebba. Inte för att jag missunnar Ebba att få dominera lite men det är roligare om inte utgången är känd på förhand. Sedan är det ju en fantastisk duo på ett sätt, de är väldigt olika som personer men de har funnit något fint emellan sig.
Ronerik: Ebba är den första svenskan som lyckats få maximalt låga 0.00 i FIS-poänglistan distans. Till skillnad från FIS-poängen i sprint som kan vara missvisande (då det baseras på sprintkvalen och inte finalerna) brukar FIS-poängen i distans visa åkarnas konkurrenskraft rätt bra.
Vad krävs då för att få noll FIS-poäng? Att man har minst fem st 0.00 poängresultat de senaste 12 månaderna. I praktiken betyder det vinster i världscupen, OS eller VM för det är bara då som det inte finns någon (noll) penalty, alla andra tävlingar har penalties enligt § 5.3 i FIS-reglerna för FIS-poäng. Exempelvis JVM har 35, U23-VM 25 och COC/FIS-tävlingar 20 i penalty.
Alla damåkare som uppnått noll (0.00) FIS-poäng i distans i slutet av säsongen sen säsongen 1993-94:
1993-94: Manuela di Centa (ITA) och Ljubov Jegorova (RUS)
1994-95: Jelena Välbe (RUS) och Larissa Lazutina (RUS)
1995-96: Manuela di Centa (ITA)
1996-97: Stefania Belmondo (ITA) och Jelena Välbe (RUS)
1997-98: Larissa Lazutina (RUS)
1998-99: ingen, Bente Skari (NOR) närmast med 0.01 p
1999-00: ingen, Larissa Lazutina (RUS) närmast med 0.10 p
2000-01: Bente Skari (NOR) och Julia Tjepalova (RUS)
2001-02: Bente Skari (NOR)
2002-03: Bente Skari (NOR)
2003-04: ingen, Kristina Smigun (EST) närmast med 0.02 p
2004-05: Marit Björgen (NOR)
2005-06: ingen, Katerina Neumannova (CZE) närmast med 0.06 p
2006-07: Virpi Kuitunen (FIN)
2007-08: Virpi Kuitunen (FIN)
2008-09: Justyna Kowalczyk (POL)
2009-10: Justyna Kowalczyk (POL) och Marit Björgen (NOR)
2010-11: Justyna Kowalczyk (POL) och Marit Björgen (NOR)
2011-12: Justyna Kowalczyk (POL), Marit Björgen (NOR) och Therese Johaug (NOR)
2012-13: Justyna Kowalczyk (POL) och Marit Björgen (NOR)
2013-14: Marit Björgen (NOR)
2014-15: Marit Björgen (NOR) och Therese Johaug (NOR)
2015-16: Therese Johaug (NOR)
2016-17: Marit Björgen (NOR)
2017-18: Marit Björgen (NOR)
2018-19: Therese Johaug (NOR)
2019-20: Therese Johaug (NOR)
2020-21: Therese Johaug (NOR)
2021-22: Therese Johaug (NOR)
2022-23: Ebba Andersson (SWE)
Det har visat sig år efter år att det är problematiskt att fokusera på Tour de Ski, och ändå få ett bra VM eller OS senare samma år. Ett välkänt problem.
De tre första i Tour de Ski
1. Frida Karlsson
2. Kerttu Niskanen
3. Tiril Udnes Weng
Jag vill mena att ingen av de 3 hade ett bra VM utifrån deras kapacitet.
Frida Karlsson fick silver och brons individuellt, och brons i stafett, men nog vet vi att hon inte var där hon velat vara.
Kerttu Niskanen tog ingen medalj, vilket säkert var en missräkning för henne och för Finland
Tiril tog silver i sprintstafett och guld i stafett och var i final på sprinten, men hon åkte inte som tidigare i vinter på distans.
Ingen av dem riktigt i bästa form
Sonen menar dock att Tour de Ski är viktigare än VM. Det kommer jag aldrig att tycka.
Fridas VM ser dåligt ut eftersom Ebba var så bra. Hade det varit Johaug istället för Ebba så hade nog få klagat på Frida.
Niskanen var också stark men missade tyvärr medalj på att hon dels skadade sig på uppvärmningen inför Skiathlon och dels hade rätt dåliga skidor det sista loppet. Dessutom passade inte VM-banorna henne optimalt då hon föredrar tuffare uppför och lättare utför, gärna också på hög höjd.
Blir spennende å se hvordan Frida takler det at Ebba har gått klart foran. Før måtte hun slite med Johaug og så fort hun legger opp tar Ebba store steg og tar over. Hun må virkelig være forsiktig så hun ikke trener for hardt nå. Er jo en risk at hun går i veggen som hun har gjort tidligere.
Jan,
Och jag påstår tvärtom att både Frida och Kerttu inte uppnådde bästa form. Frida var tydlig med det, redan efter första loppet. Hon hade upptäckt att formen inte var där hon trott att den var. Tiril också på annan nivå än tidigare under säsongen. Hennes VM-form är inget som skapar ledare i världscupen.
Därmed inge skugga över Ebba.Hon har vunnit 5 lopp nu i tuff konkurrens, och har visat härlig form efter jul. Det kan vara lägligt med någon lämplig sjukdomsperiod så att man inte bränner ut allt.
Johan Ohlsson var ett typexempel på hur man vässar sig inför mästerskap. Var försiktig med att åka runt på WC-lopp, utan tränade i skogarna i stället.
Du övertolkar vad Frida sa. Hon hade en problematisk uppkörning mot mästerskap pga sjukdom och det kändes inget bra under uppladdningen. Dock tränade hon hårt som man ska och till VM så kom hon i bra form vilket hon var väldigt glad för. Sedan är det såklart väldigt svårt att jämföra med formen i Ruka eller Tour de Ski och hur nära Ebba hon eventuellt kunde varit.
Jeg tror at Kalvaa langt i fra har fått vist sine beste kvaliteter denne sesongen. Covid 19 (igjen) på det mest ugunstige tidspunktet i forhold til VM. Hun skal være meget happy over den prestasjon hun fikk gjennomført, tross, langt opphold i treningsjobben.
Men i følge Bjørgen så starter Anne Kjersti´s beste periode nå, på linje med Marit som også ble klart best etter hun passerte 30 år.
Det finns inte jättebra exempel på att man lyckas med en maximal satsning i WC samt Tour de Ski, och samtidigt lyckas i mästerskap samma säsong. Ljuset kan inte brännas hur som helst för att fortfarande fungera bra i det som borde vara säsongens höjdpunkt.
Intressant att se framöver om någon lyckas peaka formen över en hel säsong. Den närmaste att lyckas med det var nog Johaug, men hon hade så pass överkapacitet att några procent hit och dit inte märktes mycket.
Ronerik
Hvor vil du plassere Klæbo´s prestasjoner i inneværende sesong da. Han står pr . nå som leder av vc, vant Tds og samlet med seg 4 medaljer fra VM …. Noen ”slenger” hit og dit er meget vanskelig unngå, under en lang sesong. Selv en topptrimmet langrennsløper kan også ha en mindre god dag, som folk flest har.
Også en sykdomsperiode kommer ofte ubeleilig, for nevne noen punkter.
Pelle,
Jag följer inte herrskidåkningen så noga av förklarliga skäl. Damskidåkningen och världens bästa damlandslag följer jag i detalj.
Man kan inte dra några slutsatser av det Kläbo gör, eftersom han är så unik som skidåkare.
Kläbo var inte dominerande på VM när det gällde distanslopp, utan det var Krüger. Om man sedan kan skylla det på inte helt toppad form kan jag inte uttala mig om.
För ”vanliga” skidåkare är jag fascinerad av de som kan göra som Johan Olsson gjorde, visa en helt annan form i mästerskap än vi såg i andra tävlingar.
Ronerik
Ja du følger ”bare” det som behager .. alt annet som rører seg innen langrennssporten er totalt uinteressant .. Det var snevert, gitt .. ;-)